Foz de Iguaçu

Ligger vid poolen på hotellet och suger i mig de sista solstrålarna innan planet till Curitiba går om några timmar. Vi har haft 3 härliga dagar här där höjdpunkterna var de stora Iguazufallen som räknas som ett av naturens sju underverk. Jag återkommer med mer detaljer inom kort. Nu, bada! 

Påskhelgen 🐰

Vi har varit lediga sen i onsdags eftermiddag och har firat påsk med mina päron som är här och hälsar på. Vi har ätit både sill, Janssons frestelse, knäckebröd och mängder med svenskt härligt godis, allt influget från vårt kära hemland. 

Vi började med att fira in påsklovet på Oscar Niemeyer-muséet där vi var uppe i "the eye".
Vi spanade på konst signerad en hel hög curitibakonstnärer.
Och så åt vi efterrättsbuffé. Ett måste när man ska ha påsklov.
Och så har vi varit i Park Bargui för att visa våra gulliga Kapivarbebisar.
På långfredagen var vädret vackert och varmt och vi tog en tur till park Ouro Fino. Barnen badade, vi fikade och promenerade i den fantastiska parken.
Vackert vackert!
På påskaftonen var det ännu varmare och vi besökte Park Tangua för första gången. En väldigt fin och trevlig park. Barnen klättrade på stenar, vi drack Caldo de cana med lime och Jocke joggade. Sen åkte vi hem och åt påskmat.
Söndag förmiddag tillbringades i centrum, på Largo Da Ordem där det varje söndag är en stor marknad. Vi köpte en skärbräda och en vacker målning av ett Curitibaträd.
Alfred drack varm choklad i värmen och chillade med morfar på en bänk.
Sen blev det lunch i Santa Felicidade, på petisceria Victor. Vi åt två olika grytor med räkor. Så gott!

I dag har barnen varit i skolan (man firar inte annandagar här) och likadant i morgon. Då ska päronen åka turistbussen och jag ska ha portugisiskalektion. På onsdag morgon ska vi upp i svinottan och flyga till Foz de Iguacu. Det ser vi framemot! 

Körkort och portugisiskan

Idag hade vi portugisiskalektion, Jocke och jag tillsammans med vår lärare Fernanda. Vi försöker ha en tid i veckan tillsammans och sen har jag ytterligare ett pass bara med Fernanda. De sista lektionerna har mycket fokus riktats mot det märkliga körkortsprovet som skulle göras efter sex månader. 

Jag klarade mitt prov i tisdags och för Jocke är det dags i morgon. Håller tummar och tår för att det går vägen. Efter sex månader får vi inte längre köra med våra svenska körkort utan måste komplettera med diverse fysiska och psykiska tester för att få ett Brassekörkort. 

På grund av detta har vi under de senaste dagarna tagit oss fram med taxi, vilket barnen tyckte var rätt så kul. Jag höll dock på att få panik redan efter första dagen. Kände mig så sjukt isolerad och ofri att göra vad jag ville. Fick nästan samma känsla som när vi precis hade flyttat hit och jag drog mig för att köra bil. 

Lilla Affe anländer hemmet i taxi. 🚕

Men nu har vi alltså snart våra Brassekörkort och kan köra på som vanligt och på portugisiskalektionerna kan vi ägna oss åt annat än logiska tester och vägskyltar. Verbböjning till exempel. 😝 

Ganska kul det där med att lära sig ett nytt språk, särskilt när man gör det tillsammans med en annan familjemedlem. Jocke och jag försöker ibland att prata portugisiska med varandra, men mest blir det väl att man slänger in ett ord eller två. Eller överanvänder ett uttryck som vi precis har lärt oss. 

"Nossa"är ett sånt uttryck. Det används ungefär som "Jösses" eller "Herregud". Mycket användbart med andra ord. Ibland blir det lite roligt också. När en av oss har lärt sig ett uttryck som den andre inte riktigt förstår. 

Ett halvår sen vi utvandrade.

Idag är det 6 månader sen vi landade i Brasilien och barnen och jag för första gången satte våra fötter på brasiliansk mark. Det är ju helt sjukt egentligen när jag tänker på det, att jag bara flyttade hit. Utan att ens ha besökt landet innan. Men det gick det också. Och det blev till och med rätt bra. 

En av de första dagarna efter vi hade fått tillgång till vårt hus.

Om jag tänker tillbaka på detta halvåret kan jag konstatera att de första tre månaderna var rätt tuffa. Barnen var ledsna i skolan. Jag var ledsen hemma. Vi bodde i ett tomt hus utan våra egna saker och med väldigt lite leksaker och kläder. Och vi förstod i princip ingen portugisiska. 

När vi kom i oktober var det också väldigt kallt. Eller väldigt och väldigt. Det var runt 10 grader. Men problemet är att det inte är mycket varmare inomhus och vi eldade i vår pelletskamin för att få upp temperaturen.

De första tre månaderna, fram till jul, var ett himla kämpande. Vi kämpade med barnen, för att få det att funka i skolan, för att få internet (tror jag skickade runt 100 mejl i detta ärende), för att få flygfrakten och containern. För att inte tala om alla besök på olika myndigheter och banker för att få alla siffror, personnummer och bankkonton att funka. 

För att inte allt skulle bli jobbigt, tråkigt och vardag bestämde vi tidigt att vi skulle försöka hitta på så mycket som möjligt på helgerna och försöka få med oss positiva upplevelser. 

Vi gick på cirkus!
Vi försökte lära känna vår nya stad.
Så fort det var fint väder badade vi i poolen. Trots att grannarna tyckte vi var tokiga, eftersom det bara var vår.
Och vi reste! Första resan gick till Bombinhas. Vi njöt av sol, bad och att vara med varandra
En helt fantastiskt mysig restaurang precis på stranden med underbart goda räkor.

Många resor har det blivit. Till Ilha do mel i två omgångar, till Bombinhas, till Caioba, Morretes och Balneario Cambriu två gånger. Och däremellan har vi gjort utflykter till parker i närheten och besökt många restauranger i stan. Det har gjort att vi har många positiva minnen av den första tiden också. 

Vackra och charmiga Morretes mitt i regnskogen.
Balneario Cambriu med sin strand och sina skyskrapor.
Ett favoritminne - rodel i regnskogen.
Så kul!

Efter tre månader kom första vändningen. Då kom containern med våra saker och vi kände oss lite mer hemma. Barnen fick jullov och en behövlig paus från skolan. Och vi fick första besöket från Sverige av bästa Jenny och Linus som kom och hälsade på oss. Underbart! 

Vi var på Ilha do mel tillsammans. Och tog fel båt hem. Istället för en halvtimma åkte vi i tre timmar och hamnade i fel stad.
En trött Jenny som undrar om vi någonsin kommer komma hem.
Med tanke på att vi faktiskt fick motorstopp så var det lite oklart.
Till slut kom vi fram till Paranagua och fick klämma in oss i en taxi och åka tillbaka till rätt ställe.

Efter jullovet gick det lite lättare för barnen i skolan. De visste liksom vad som väntade. Och de hade ett hem att komma hem till när skolan var slut. Och sen fick vi fler besök från Sverige. Farmor och farfar kom med saker och godis från Sverige. Och sen kom Johan med ännu mer. 

Det mesta har fallit på plats. Alfred pratar numera en hel del engelska och Molly med. Men det har hon gjort ett bra tag. Jocke och jag tar oss fram helt okej på portugisiska.  

Om en dryg vecka får vi ytterligare besök från Sverige. Då kommer mamma och pappa! Vi längtar. Då ska vi resa till Foz de Iguacu och besöka de stora Iguazuvattenfallen. 

Vikarie 👩🏻‍

Förra veckan frågade Mollys rektor om jag kunde tänka mig att gå in och vikariera för Mollys klassföreståndare som skulle åka till Italien på konferens några dagar. Det kunde ju vara kul tänkte jag även om jag har noll erfarenhet av att undervisa så små barn. Efter en amerikansk läroplan. På engelska. En utmaning helt enkelt. Jag skulle alltså ha en åk 1. Och inte vilken etta som helst, utan Mollys klass.

 Så i tre dagar har vi haft "Writers workshop", "Readers workshop" och Plan/Do/Rewiev tillsammans. Riktigt kul! Även om det är svårt. Dels att hantera ett gäng såpass små barn. Och dels att konstant prata engelska. Jag tycker själv att jag pratar helt okej engelska men jag märker ju samtidigt att ordförrådet är låååångt ifrån mitt svenska. 
This is where the magic happens! Eller snarare är det här på blåa mattan som jag försöker samla barnen, gå i genom olika saker, förklara uppgifter och liknande. I början och i slutet av varje lektion samlas de här. Sen går de iväg till sina små bord och arbetar.
 
Ett av mina viktigaste verktyg som vikarie i den här klassen. Något form av regnskogsinstrument. Det spelade liksom ingen roll om jag höjde rösten eller försökte få barnen att lyssna med hjälp av hyssjande. Men två långsamma slag följt av tre snabba fick barnen att släppa allt, klappa till svar och tystna. Helt otroligt! Och lite sjukt. Är det inte en form av hjärntvätt?
 

I måndags skulle Molly och hennes svenska vän Sofia ha redovisning av sitt hemland på portugisiskan. De hade gjort en jättefin PowerPointpresentation och hade med sig svenska saker att visa och bullar att bjuda på. Molly var klädd i svensk fotbollströja och Sofia i sina vanliga kläder. För att visa att i Sverige får man ha sina vanliga kläder i skolan. Smart! 

 Två mycket nöjda Sverigebrudar.
 
På det stora hela är vi väldigt nöjda med barnens skola. De flesta lärare är engagerade och schyssta. Och barnen får vara med om väldigt mycket. Det är ofta olika "roliga" aktiviteter som bryter den vanliga undervisningen. Idag var det till exempel "Pyjama day" och "Reading Extravaganza" Så i morse kom alla barnen till skolan i pyamas och de fick ha med sig varsitt gosedjur. Molly var sjukt nöjd över att slippa hela omklädningsprocessen på morgonen. Reading Extravaganza innebar att lärare hade klätt ut sig till olika karaktärer i böcker och läste för barnen i olika klassrum eller ute på skolgården. Barnen fick själva välja vilka böcker de ville lyssna till. Det var väldigt trevligt och uppskattat av barnen.
 
Katten i hatten är poppis här.
 
Lärare utklädda och barn i pyamas.
 
Där har ni "mitt" lilla gäng i mittenraden.
 
En erfarenhet rikare återgår jag till att bara vara mamma i morgon. Alfred är nämligen sjuk, har feber och är allmänt hängig. Så i morgon står film och legobygge på schemat. Inte så illa det heller.

We are on the road again!

Med anledning av att Johan är i Brasilien för att hälsa på oss har vi åkt till stranden. Så hans vinterbleka Sverigehud ska få lite sol och värme. 

Vi knödde in oss i bilen och åkte mot havet - närmare bestämt till Balneario Cambriu.
Vi tog den lite slingrigare vägen genom regnskogen.
Dimhöljda bergens sötnöt.
Vi hittade ett vattenfall. 💦
Och vi stannade för att äta Pasteis.
Framme i vackra Morretes!
En vacker gammal stad mitt inne i regnskogen.
Här äter man Barreado och servitören gjorde Barreadotestet över Alfreds huvud. En brasiliansk motsvarighet till vårt marängtest.
Två vänner äter Barreado. Fint!

Sen åkte vi vidare mot havet. Eller, egentligen åkte vi typ tillbaka till Curitiba för att komma på rätt motorväg mot kusten. Det var inte riktigt på vägen Joakim! 


Nu är jag redo för sol och bad i tre dagar. ☀️🌊🏝

Vilket party!

Igår var Alfred bjuden på 4-årskalas till en av hans allra bästa vänner i klassen, Alexandre. Han hade längtat efter denna dag ändå sen han fick inbjudan för 3 veckor sen. Så pepp! 


När jag väckte honom igår morse blev han skitsur på mig eftersom jag hade lagt fram hans uniform som han skulle ha på sig. Han var liksom redo att hoppa i sin "party-outfit" direkt kl 7 på morgonen. 

Efter skolan åkte uniformen av och finkläderna på. Och i paketet ligger finfint lego. Den bästa gåvan man kan ge till en vän tycker Alfred.

Kalsen här är inte riktigt som i Sverige. Visst, även i Sverige har det blivit vanligare med kalas i bowlinghallar och på lekland men här går man liksom lite längre. 


Jag skulle gissa att det var ett 60-tal gäster på kalaset och ett helt lekland var abonnerat. Stället var dekorerat efter födelsedagsbarnets önskemål och temat för kvällen var Minionparty. Eller svenskparty om man ser till färgerna. 

En minion i mängden.
Vi var bland de första gästerna som kom.
Minionernas gottebord.

I dörren mötte personal som kollade åldern på barnen så de skulle veta vilka åkattraktioner de fick åka. Här fanns också en person som tog hand om födelsedagsbarnets presenter. Alfred vägrade dock lämna paketen till någon annan än födelsedagsbarnet själv och travade in för att leta upp Alexandre och överlämna den fina gåvan. 

Här har han lämnat paketen och är lite lätt blyg.

Jag skulle gissa ett det var 10-15 personal på stället som jobbade med att ta hand om barnen och servera mat och förfriskningar till både vuxna och barn. För det är nämligen lika mycket ett kalas för de vuxna som för barnen och eftersom det finns personal som tar hand om barnen kan de vuxna äta, dricka och prata i lugn och ro. 

Alfred roade sig med klättring.
Och lufthockey med en annan av favoritkompisarna, Erik. (Lite oklart om det verkligen är lufthockey de sysslar med på denna bilden dock)
Han åkte en liten muffinskarusell med Luiza.
Och spelade bilspel med Benjamin.
Molly och jag passade lilla Pilar och de tog för sig av godsakerna.

Barnen hade hur kul som helst och det är verkligen roligt att se Alfred med alla sina kompisar. För fyra månader sen var han på ett likadant kalas och då släppte han inte Jockes byxben på hela tiden. Nu sprang han runt och lekte och pratade med sina kompisar och var hur nöjd som helst. Stor förändring! 

Så efter 3,5 timmars lek, ätande och drickande var det dags för födelsedagssång, tårta och ännu mer godsaker. 

Vi sjöng "Parabens para você"
Och sen åt vi mer godis.
Och brigadeiros!

När klockan var 20.00 var partyt slut och det var dags att bege sig hem med två aptrötta sockerstinna ungar. (20.00 förresten på en vardag med skola dagen efter) 


Jag bävar lite för när våra barn fyller år till sommaren (eller vintern här) och undrar om det förväntas att vi ska bjuda på kalas och spendera mer pengar än vad vi kommer att göra på vårt bröllop? Eller om vi bara ska köra på en gammal klassiker med korv och bröd och fiskdamm! 

Sweden 🇸🇪

Denna veckan har Affe och hans vänner jobbat lite med Sverige som en förberedelse inför International Fair (som vi dock missar pga av besök från Sverige som hellre vill åka till havet än att vara med på matmässa. Mycket oklart! Eller inte). 

Och igår var det min tur att gästspela. Som en inkallad Sverigexpert skulle jag berätta, väl valda och för tre-fyraåringar, intressanta fakta om vårt avlånga land. Jag bestämde mig för att fokusera på snön och kylan. 

Har ni sett en sötare snöunge i hela ert liv?
Förra året var det ju grymt mycket snö.

Vi pratade även om älgarna och visade bilder från förra året när vi hade picnic i Slottskogen med pannkakssugen älg. Brassebarnen var mycket intresserade av denna skogens konung. 

Sen pratade vi om Pippi Långstrump och medan jag pratade slog det mig hur viktig Pippi är som förebild för flickor. En flicka som bryter mot kvinnliga normer och beter sig mer som man kan förvänta sig av en pojke. Flickorna i Alfreds klass klär varje vecka ut sig till prinsessor och pojkarna till superhjältar och jag tänker på alla små flickor och pojkar i Sverige som gärna klär ut sig till Pippi. Vi har liksom nåt mer att välja på. 

Vi lärde också alla barnen i klassen att säga "Tack" på svenska. Och vi tränade på att räkna till 10 på svenska vilket Alfred tyckte var väldigt roligt. Eftersom portugisiskan inte har något sje-ljud så kunde ingen, varken barn eller vuxna, uttala "sju".

Lektionen avslutades med att vi bjöd barn och pedagoger på kanelbullar. De allra flesta barn mumsade nöjda i sig sin bulle.

Det var en väldigt fin morgon. ❤

Date night! ❤

När man bor på andra sidan jordklotet kryllar det inte av släktingar och vänner som kan hjälpa till eller tillexempel passa barnen om man vill göra något utan barnen nån kväll. Men nu när farmor och farfar är här på besök så passade vi på att gå ut och äta och drinka på tu man hand. 

Vi hamnade på Hard Rock café Curitiba.

Vi drack mojitos, åt massa flottig mat och Jocke köttkompenserade för min blomkålsburgare. 

Potato skins med maaaasssa ost och friterade lökringar - kan inte bli fel.
Vissa äter kött och jag blir trött.
Får det lov att vara lite kaffe med aspartam?
Tidigare i veckan hade vi egentid på apoteket. Luxus luxus! ✨

Sprängdeg eller mandelmassa?

I morgon kommer mina svärisar hit och ska stanna hos oss i två veckor. Barnen är förstås alldeles till sig över detta och längtar så till de slutar skolan i morgon och farmor och farfar är här. Vilken lyx va!? Efter att inte ha träffat en enda släkting på snart fem månader så ska ju detta bli så kul.
 
Inför besöket skickade jag en liten lista med svenska förnödenheter som vi önskade att besökarna skulle ta med sig. De har de så snällt gjort. Förutom en av önskningarna. Jag hade nämligen tänkt, att eftersom det snart är fettisdagen, så skulle vi göra semlor. Jag har dock inte lyckats hitta någon mandelmassa här i Brasseland så detta var en av önskningarna på listan.
 
Men då visade det sig att svärfar, som har jobbat med transport av farligt gods, hävdar att mandelmassa är misstänkt likt sprängdeg när man röntgar väskorna i tullen. Och eftersom de inte verkar vilja ta några onödiga risker med den brasilianska tullen så får jag tydligen klara mig utan mandelmassa.
 
Ser ni likheten? Alltså vem tänker på sånt här? Min svärfar gör det.
 
Tack ändå för att ni tar med er salta fiskar, rågsikt, knäckebröd, lingonsylt, Ahlgrens bilar och en bikini till mig. Men herregud människa!, tänker ni nu. Kan hon inte hitta en bikini i Brasilien. Där måste de ju ha massor med bikinis. Ja då. Det har de. Det är bara det att jag inte känner mig helt bekväm med att gå runt på stranden och visa precis hela rumpan. 
 
 
 
 
 
Visa fler inlägg