Första skoldagen.

Idag var det dags igen. Efter dryga sex veckors sommarlov började idag höstterminen. (Ja, jag vet. Det är skitkonstigt. I mitt huvud är det vårtermin) Ingen av barnen var väl direkt jättepepp. Hade de fått välja så hade de nog stannat hemma ett tag till. 



Upp och hoppa världens finaste. ❤

Men idag var det väckning 06.30, på med skoluniformerna, i med lite frukost och iväg till skolan. Jag kör barnen till skolan varje dag och hämtar dem varje eftermiddag. 



Båda lämningarna slutade med tårar.  Alfred höll hårt i både Rävis och snutta och sträckte sig efter oss när vi gick. Som tur är har han världens gulligaste fröken och jag vet att han har det bra. 

Molly följde jag med in i klasssrummet. Jag stannade en liten stund och lämnade sen över henne till hennes kompis Giulia som brukar ta hand om henne väl och pigga upp henne. 

Med trasigt hjärta och gråten i halsen åkte jag sen till gymmet för att köra första passet efter 6 veckors uppehåll. 

It's the life of an expat-wife. 

Pizza på grillen

I kväll bakade vi pizza på grillen. Det blev så sjukt gott. Och så ett litet glas rött till det. Det är livet på en pinne och en väldigt bra avslutning på veckan. 

Jocke hänger i baren. Det vill säga i köksfönstret mellan köket och grillplatsen. Perfekt när man vill dricka vin tillsammans men ändå inte riskera att bränna pizzan.
Skål!
Alla var med i pizzabaket.
Barnens favorit! Med tomat, mozzarella, skinka, oliver och färsk ananas.
Potatispizza med lök och rosmarin.
Och avslutningsvis en klassiker!
Jocke var mycket nöjd med kvällens bak.

Hemlängtan

Jocke har jobbat jättemycket denna veckan vilket kan bli lite tråkigt för oss andra och början av veckan inleddes med en släng av hemlängtan. Vad gör vi liksom egentligen här på andra sidan jordklotet? Jag saknar Sverige och huset i Kungälv, mamma och pappa, morfar, Jenny, Sara och Pontus, Edvin, Olle och Signe, Karin och Emma, Anna och Peter. Alla släktingar och vänner och arbetskamrater och elever som det var aldeles för länge sen jag träffade. Jag saknar även god ost, smör som går att bre på mackan, surdegsbröd och hönökaka, saltlakrits, att bara kunna gå ut genom dörren och promenera, att inte människor blir chockade över att jag är vegetarian eller över att jag hellre vill köpa ett par shorts till min dotter och inte en kjol. Såna saker. 

 

Vårt fina lilla hus på Bagaregatan i Kungälv.

I en hel dag deppade jag och längtade till Sverige. Sen tog jag mig i kragen och bokade in två playdates med kompisar till barnen och  en playdate till mig själv med härliga Jessica. Så nu känner jag mig lite nöjdare med tillvaron igen.

 

Alfred och Molly lunchar med sina japanska vänner. Yunuski (i gul tröja) går i samma klass som Alfred och Karin och Molly går i samma portugisiskagrupp. Haruki är Yunuskis storebror. 

 

De bor i en lägenhet på 18:nde våningen.

Jessica och jag tog en helkväll på Park Shopping Barigui. Det låter kanske lite konstigt att umgås en hel kväll på ett köpcenter men här finns liksom allt. Biografer, skönhetssalonger, caféer, riktigt bra restauranger och en herrans massa affärer förstås. Köpcentrumen har öppet till 23.00 så här kan man hänga hela kvällen. 

 

Mitt middagssällskap Jessica. Jessica har bott i Curitiba i snart fyra år då de flyttade från Surte (liten värld). Hon känner väl till Curitiba och tar med mig till massa bra ställen. 

 

Min räksallad var så god så god.

Efter middagen gick vi och gjorde manikyr och pedikyr. Ni som känner mig vet ju att detta inte är något som jag pysslade med hemma i Sverige. Jag har väl aldrig någonsin gått på salong för att fixa naglarna! Men här är det många som går och gör sina naglar varje vecka. Det hänger såklart ihop med att det inte är så dyrt att fixa sina naglar på salong här. Mellan 60 och 90 kr får man betala och utan att veta vad det kostar i Sverige så gissar jag att det är betydligt dyrare.

 

En människa fixar mina fötter medan en annan fixar händerna. Effektivt! Jag skulle tro att det var närmare 50 kunder i salongen som fick sina naglar fixade. Samtidigt! Som en liten nagelfabrik. Och detta var alltså vid 21-tiden på en torsdagkväll.

 

Jag gick loss på en för mig helt vild färg. Någon slags korallröd.

Och här presenterar jag ytterligare en anledning till varför Havaianas är de optimala skorna. När man har gjort pedikyr och inte vill förstöra sina nymålade tånaglar såklart. Första gången jag gick och gjorde pedikyr hade jag strumpor och joggingskor på fötterna. Det var inte genomtänkt. Den snälla tjejen på salongen gav mig någon slags engångsflipflop när jag skulle gå. De gick såklart sönder när jag skulle gå till bilen som jag parkerat en bit därifrån och det slutade med att jag fick gå barfota till bilen med mina fina fötter.

Det blev en ganska bra vecka till slut. Som tur är har vi ju träffat härliga människor även här. Nästa vecka börjar barnen skolan igen och vi ska tillbaka till rutinerna. Jag ska sätta i gång på allvar med portugisiskan. Det blir säkert bra. Men jag längtar fortfarande till sommaren då vi ska åka till Sverige och träffa alla saknade igen.

Jockes födelsedag

Idag fyller Jocke år och vi väckte honom i ottan, kändes det som. Egentligen var klockan halv 8 men för oss var det väldigt tidigt. Men lika bra det, för nästa vecka börjar skolan och vi måste succesivt vänja oss vid att gå upp tidigare. Vi sjöng och bjöd honom på kaffe och macka. Han fick många paket. Några köpta och många pysslade av Molly. Alfred hade skrivit ett eget kort till far. Det var en fin morgon. Men underbart är kort och Jocke åkte till jobbet. Vi får fira honom mer till helgen för denna veckan verkar det vara mycket jobb som gäller. I morgon har vi en playdate med en kompis till Alfred från skolan. Det ser vi framemot.
 
Grattis Jocke!
 

Lata dagar

Den senaste veckan, sen Jenny och Linus åkte hem, har vi bara latat oss. Vi har varit hemma, gjort små utflykter och åkt hem igen. Barnen njuter av att vara hemma och leka i sina rum med sina leksaker som de har saknat i tre månader.
 
Här hittar man oftast Affe. I sitt rum i full färd med något legobygge.
 
Jag har försökt att plugga lite portugisiska men jag får säga att det går trögt. Jag praktiserar det inte i den utsträckning som jag borde för att det ska sätta sig. Hemma pratar vi såklart svenska, i condominiumet med grannarna blandar vi lite portugisiska och engelska och i skolan och med barnens kompisars föräldrar pratar jag bara engelska. Likaså med lärarna. Det förenklar saker och ting att många runt oss kan engelska men det är inte toppen för portugisiskan. Tyvärr ska den portugisiskalärare som vi har fått tag i via Volvo sluta. Hon ska flytta till Canada. Så nu hoppas vi att den nya läraren blir bra. Såååå viktigt det där med en bra lärare. ;-)
 
I förrgår tog barnen och jag en tur till Park Barigui. Molly tycker det är kul att åka rullskridskor och ville testa att åka i parken där det är lite lättare än i condominiumet där det är väldigt backigt. Alfred tog sin lilla springcykel. Det blev en runda på fem kilometer med många pauser för att kolla på djur, träna på utegymmet och mumsa ananas. Vi måste prata om frukten här! Men det får bli ett annat inlägg. Ett fruktinlägg.
 
Mollan susade fram på sina skrillor. Hon lärde sig åka skridskor ordentligt förra vintern och movesen sitter i.
 
En nöjd Alfred.
 
Det kanske inte riktigt var sähär den här "maskinen" var tänkt att användas, men vad gör det?
 
Kolla vilket litet gulligt svin som ligger och vilar sig.
 
Idag stannar vi hemma och myser. Klockan är snart halv 2 och vi har fortfarande pyamasar på. Men så åt vi ju inte frukost förrän klockan 11 heller. Planen är att vi ska gå på restaurang hela bunten i kväll. Och eftersom brassarna oftast inte äter middag förrän vid 21-tiden så är det en förutsättning att man låtit barnen sova till 10-tiden på morgonen. Annars blir det otrevligt. Och det vill vi ju inte. Trevligt ska det vara!
 
Önskar er alla en trevlig helg!

Brunspindeln

Alltså jag känner att vi måste prata om den häringa brunspindeln som finns här i Curitiba. Eller, jag känner i alla fall att jag måste prata om den. Häromdagen skulle jag dra upp lite ogräs ur vår lilla rabatt och då kom den upp ur ett hål! Alltså den är ju jättegiftig och ett bett kan leda till att man blir svårt sjuk eller till och med dör. Jag har också bildgooglat hur huden ser ut efter ett bett (gör inte det om ni är känsliga!) och det var ingen vacker syn. Nu tycker jag mig se spindlar överallt. För att inte tala om kliet som uppstår bara jag tänker på en liten brunspindel.
 
Även på grund av denna lilla insekt har vi vidtagit försiktighetsåtgärder. Vi försöker komma ihåg att kolla i skorna innan vi stoppar i våra fötter. (Ytterligare en anledning till varför Havaianas är den optimala skon. Ingen plats för brunspindlar att gömma sig.) Vi tittar noga i våra sängar och skakar våra täcken och kuddar innan vi går och lägger oss. Detta borde vi även göra med alla kläder innan vi tar på oss dem, men det gör vi inte. Och nu när jag vet att det finns brunspindlar i vår gräsmatta så känns det inte helt hundra att gå där barfota heller faktiskt.
 
Jag som är van vid att fånga in spindlar och släppa ut dem om jag hittar en inomhus måste tänka om lite här. Jocke blev vansinnig när jag fångade in en liten spindel (inte en brunspindel) och hotade mig med att detta beteende kommer att bli min död.
 
 
Och han har ju rätt. Borde nog inte ta några risker vad gäller detta. Särskilt eftersom min förmåga att snabbt artbestämma spindlar är väldigt begränsad och nästa gång kanske jag misstar mig.
 
Ni som har planer på att komma och besöka oss men nu tänker; ALDRIG I LIVET!!! Var lugna och fina. På våra snart fyra månader här har vi sett tre brunspindlar. Två döda och så den lilla rackaren jag rensade upp häromdagen. Vi har aldrig haft en brunspindel inomhus. Och ni behöver ju inte rensa ogräs när ni kommer.
 
 

Sommarlovet och liten Curitibaguide

Ni har vi varit lediga i drygt tre veckor och sommaren har verkligen kommit. Vi har haft sol och vackert väder mer eller mindre hela tiden och har badat nästan varje dag. (Jag och barnen har varit lediga vill säga. Jocke har jobbat på precis som vanligt)
 
Dagen innan nyårsafton kom Jenny och Linus ända från Sverige för att hälsa på oss och igår släppte vi av dem på flygplatsen och nu är de påväg tillbaka till Sverige. Vi kommer att sakna dem så mycket. Vi har haft underbara veckor tillsammans, både i Curitiba och på Ilha do Mel.
 
Nyårsaftonen firade vi hos några grannar i Condominiumet där vi bor. Det hade bjudit in både vänner och släktingar och så oss! Så trevliga! Vi firade med traditionell brasiliansk nyårsmat. På nyår äter man olika maträtter som symboliserar olika bra saker som man hoppas på under det kommande året. Bland annat äter de linser som symboliserar pengar, det vill säga att man ska få god ekonomi under det kommande året. Jag slevade i mig och nu hoppas jag på att pengarna ska rulla in. :-) Efter middagen var klockan närmare tolv och vi firade in det nya året på deras altan med utsikt över Curitiba och bra koll på fyrverkerier och svävande ljuslyktor. Jenny och jag dansade in det nya året till Håkans "Känn ingen sorg" och brassarna var minst sagt skeptiska. Tror inte de kommer att leta upp honom på Spotify, om jag säger så.... Men det var en väldigt bra kväll.
 
Gullungarna på nyårsafton.
 
Det fina med att ha gäster på besök är att man liksom ser på allt med nya ögon. Vi passade på att turista runt i Curitiba när Jenny och Linus var här, vilket vi egentligen aldrig har gjort eftersom vi har haft så fullt upp med allt det praktiska för att kunna bo här. Vi tog turistbussen runt stan och såg allt som man bör se, typ. Och jag gjorde den härliga upptäckten att Curitiba faktiskt är en ganska vacker stad.
 
Vi började vår tur i Park Barigui där vi drack kokosvatten ur kokosnötter och kollade på jättemarsvinen. Sen åkte vi vidare ner mot stan och Praca Tiradentes som räknas som Curitibas mittpunkt. Här ligger en av få vackra kyrkor, i jämförelse med många europeiska städer där det kryllar av vackra kyrkor och historiska byggnader.
Vi hoppade av för lunch nere i centrum. Lunchbuffé där man väger maten och betalar per kilo är vanligt här. Bra alternativ när man har barn med sig som kanske inte äter allt. Våra barn har, som tur är, anpassat sig till maten ganska bra här. Båda äter ris och bönor vilket är basen i VARJE måltid, och det gör att det i alla fall alltid finns något för dem att äta sig mätta på.
 
På busstur genom stan.
 
Jenny med två rejäla kokosnötter. Antagligen roligare än det är gott.
 
Vi åkte vidare och såg fina gator, teatrar och museum och hoppade sen av i Jardim Botanico, som är Curitibas botansika trädgård. Här hade man ganska fin utsikt över Curitibas skyline och växthuset var vackert. Men jag får nog säga att Göteborgs botaniska trädgård är ganska mycket härligare.
 
 
 
 
 
Vi orkade inte hoppa av vid Museu Oscar Niemeyer med tre trötta barn men det räknas som det mest moderna museet i hela Brasilien och är säkert värt ett besök. Vi tyckte i alla fall att det såg coolt ut från utsidan. 
 
Museu Oscar Niemeyer - "the eye"
 
Andra sevärdheter som passerades var diverse minnesplatser över Curitibas olika invandrade folkgrupper. Här finns "Den tyska skogen", en ukrainsk minnesplats, en polsk minnesplats och en italiensk portal. Hela området Santa Felicidade är ursprungligen en italiensk koloni. Här finns en hel del italienska restauranger och är också det området där jag rör mig mest om dagarna eftersom det ligger mellan vårt hem och barnens skola. 
 
Curitiba är också känt för sina parker. Eftersom vi inte har havet inpå så kan vi ju inte hänga på stranden. I stället träffas man och umgås i parkerna. Här motionerar folk, utegym finns lite varstans, barnen leker och man äter, dricker och grillar. Vi har närmast till Park Barigui där också jättemarsvinen - kapybarorna finns. Andra parker är  Parque Tanguá och Parque Tingui där den senare är byggd för att påminna om Curitibas urinvånare. 
 
När man åker runt i stan så slås man av hur "blandad" staden är. Några områden är jätterika och några verkligen jättefattiga men dessa områden ligger intill varandra och ibland ligger jättestora kåkar på ena sidan gatan medan det folk bor i skjul på andra sidan. Många bor i Condominium med stora staket och taggtråd runt och med portar/grindar som är bemannade dygnet runt. Curitiba räknas som en av världens 50 farligaste städer och utanför centrum finns större favelor med extrem fattigdom. Så vi har ett annat säkerhetstänk här än hemma. 
 
 
 
Under våra första veckor i Curitiba tyckte jag inte att det fanns något vackert här. Tyckte det var smutsigt slitet och omysigt. Kanske hänger det ihop med att det nu har blivit sommar och staden är grönare eller så har jag vant mig vid hur det ser ut här och kan nu se även vissa vackra delar. Jenny, som är en positivt lagd människa, tyckte att Curitiba var en fin stad. Men så hade jag ju också gett henne extremt låga förväntningar. 
 
 
 
 
Visa fler inlägg